112.

Skrivet 2012-03-05 Klockan 20:33:10

Imorse trodde jag att min bebis skulle sluta andas. På riktigt. Paniken steg och jag såg ingen annan väg än att ringa SOS Alarm.

Eftersom hon inte hade slutat andas än, så blev jag kopplad till en sjuksköterska. Hon ställde några frågor om Lilos tillstånd och sen "Har du en vårdcentral i närheten?" Vidare sa hon att om jag kunde ta mig dit vore det bra, men annars skickar de en ambulans så får vi åka till akuten. Under samtalet lugnade jag ner mig och sa att "jo, vi kan nog ta oss till vårdcentralen". Hon sa också att om det inte skulle funka, så skulle jag ringa igen.

Jag har nog aldrig varit så rädd för någons annans liv. Det var verkligen hemskt och jag hoppas aldrig behöva uppleva det igen...

Bakgrunden: Lilo har ju varit förkyld och snorig i över en vecka och förra veckan började hon hosta. Det låter illa. Ibland skällande, ibland som kikhosta, men oftast på nåt annat obeskrivligt sätt. Flera gånger har hon hostat så hon kräkts, både kaskadspya och bara slem. Det enda vi kunnat gjort är att ge henne näsdroppar med koksalt (har hjälpt lite för snoret) och använda kudde när hon sover så huvudet kommer upp.

Häromdagen blev det värre. Hon började hosta i samband med mat, skrika när hon hostar (det gör ont) och äta mindre. Imorse kom kulmen. Hon vaknade och skrek som vanligt efter mat, men inte gallskrik, så jag tänkte att jag byter blöja och kläder innan mat. Då såg jag att hennes bröst höjdes onormalt häftigt när hon andades, som om hon inte fick tillräckligt med luft. Och snabb andning. Inte bra. Jag ringer 1177, Vårdguiden, men kommer inte fram. Ringer vårdcentralen, samma där. ALLA ringer och är sjuka måndag morgon... Och Andy svarar inte på mitt SMS jag skickar och jag har Leia hemma också. Under den här tiden ligger Lilo på skötbordet och jag ser på hennes bröst. Lyssnar, iakttar. Hennes andning har blivit väsande. Hon vill inte ha nappen och hon har slutat skrika ihållande, utan bara mer tafatta småskrik ibland. Ser dåsig ut. Orkeslös. Det är då paniken kommer... :.(



Vi gick till vårdcentralen. Fick träffa vår läkare. Han bekräftade att hon andas tungt. Vi tog en blodprov för att utesluta bakteriell infektion.
Diagnos: FÖRKYLNINGSASTMA. Aha, hon också...
Hon fick två inalationer där, med nånting starkt, de pratade om adrenalin, men jag vet inte. Efter det lät andningen lite bättre och vi fick gå hem med recept på Flutide och Airomir. Here we go again... OCH OM det behövs så skulle vi inte tveka att gå dit igen för fler inhalationer av supermedicinen. Guu vad skönt det var att ha min vän Maria med mig där och sen efteråt!

Ännu mer ödmjuk inför livet...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt Namn:
Kom ihåg mig?

Din M@il: (visas ej)

Blogg eller Hemsida:

Din Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

bloglovin